MLundmark

Att sitta och titta på gamla bilder får en att minnas, och som med de mesta minns man bara dom goda stunderna. Så är iallafall jag, jag minns inte alla pubertetsbråk me mamma, alla läxor, alla snedasteg. Jag minns fjortisfyllor, moppetiderna, allt vi gjorde för att slippa skolan och bara hänga, tjuvrökningen bakom skolan, att vaka tre nätter i rad trots de var skolvecka, gänget, att vara nykär och inte behöva bry sig om i princip något.

Vad jag vill minnas så var jag en ganska turbulent och rebellisk tonåring, jag var den som gjorde min röst hörd och sa ifrån, jag var den som ena dagen var svartsminkad och andra dagen bar en väldigt rosa kristen skjorta. Jag var den som skrattade och gjorde mina egna spår medans andra dagen grät i sängen och hormonerna rusade. De var fina tider det. Tider då man grundade nutiden, då man i tafatta försök att hitta sig själv gick mina på mina.

Aah tonåren den tonåren, vi var vårat gäng som alltid hängde, vi gasade med mopparna till sent på kvällarna, alltid fanns de hyss och bus att hitta på. Aldrig var de tråkigt.. de är vill ja minnas iaf.

Sen gick vi ut nian och gymnasiet hägrade, moppe vart pinsamt och man skulle plötsligt verka väldigt vuxen. Men trots att man böt ut HBn mot öl och tyckte att högstadieelever var pluttiga så var vi fortfarande samma småskitar. Och hur mycket man än tyckte skolan sög så ,nu i efterhand, var den sjukt kul. Vi hade allt framför oss, körkort, studenten, galna fester och flytta hemmifrån. Allt kändes väldigt avlägset men ändå så nära. Nu är det gjort och jag känner mig gammal..

Något som alltids facinerat mig är, att då hade man en inkomst på 1050kr plus eventuella bidrag från mamma och nått litet futtigt extra jobb, men de räckte ändå. Det räckte till att gå på bio, käka ute, tanka bilen ( eller moppen som av nån anledning vart otroligt accepterat igen efter ett tag, lathet ? ) och alla andra intressen man då hade, och nu har man en inkomst på x antal fler tusen och ibland får man de knappt att gå ihop. Och jag kan tycka att bortsett från hyra och sådana tråkiga kostnader så är inte intressena så vidare annourlunda. Konstigt dedär.

Nä, när jag var 15 kunde jag knappt vänta på att få bli vuxen men nu så kan vill jag bara förlora mig i Peter Pan och låta honom ta med mig till neverneverland. Har jag en 20års-kris eller är det bara tonåringen inombords som fortfarande inte riktigt hittat rätt ?

Men vad jag vet är att nu har syster precis påbörjat livet, hon har fått moppe och nu är de hennes tid att skapa historia. Grattis gullet.