MLundmark

Jag vet att ja gör klantiga saker ibland, säger fel saker, klättrar högre än jag egentligen vågar och dyker för djupt, men ibland blir de bara så. Jag är en felande människa, eller ursäka jag är nog bara en människa. Jag tänker inte länge än läshåret ibland och de får ja senare sona för, eller så tänker ja för mycke och då slår de tillbaka på mej också. Hur ska man då göra för att göra rätt ? Jag tänker att trots mina klantigheter så är de väl ändå en del av mej, nått som ja måste göra för att senare lära av. Även om ja givetvis helst önskar att jag inte skulle göra ett enda misstag what so ever, men skulle inte livet bli ganska grått och tråkigt då ? Vars tog då spänningen vägen, om allt bara var glatt och lycklig, hur skulle man då veta att de var glatt och lyckligt. Jag vet inte, men vad ja vet är att man har en väg att gå och den vägen är stenig, ibland slår man tån och de kan göra ont men de går över.