MLundmark

Tiden.. Tiden är ett jobbigt faktum i livet, tiden har så otroligt stor betydelse och avgör vidare hur livet ska arta sig. Folk brukar använda just den frasen "med tiden.." men vad händer med tiden ? vars tar allt vägen,allt som försvinner med tiden ? Finns det nått hålrum i univerum där tidens förlorade ting hamnar ? Jag skulle gärna vilja besöka den platsen isf. Jag vill få tillbaka saker som tiden tagit ifrån mej.

Just på senare tid så känns det som att jag förlorat mycket.. eller förlorad och förlorat, borde väl snarare säga att tiden var inne att gå vidare. Studenten, balen, hela min skolgång är numera bakom mig, hela min barndom är utom räckhåll för nu Märta, nu är du vuxen. Jag fyller 19 om några dagar så nu är jag inte heller längre den där 18 åringen som nyss lagligt fått gå in på krogen, tagit körkort osv, nu har allt detta gått att blivit en slags vardan, en tristess.

De suger, jag får panik när jag tänker på hur snart allting är. Det slår mig att allt kul man gör är lika fort över, livet går i en sorts cirkel där man vaknar och sover då har de gått ännu en dag, ännu en tid framåt i livet. Hur gör man då om man bara vill stanna av och vara för en stund ? Bara stanna tiden och leva i de exakta ögonblick man befinner sig i. De känns som att man ska uträtta massor med saker på kort tid och samtidigt som man har det kravet att bli nått så ska man hinna bara vara också, hur hänger de ihop ? Nej just de, jag är ju vuxen nu då ska man ju inte tänka så, då ska man prodcera.

Sen dedär med tiden, det som suger mest är alla människor som passerar en i tiden. Alla bästa vänner man har och haft. När man var liten och bara var ute och lekte i parken, man träffade nya kompisar varje dag och de rörde en inte mycke när dom försvann. Sen växte man upp, tiden kom ikapp och man brjade högstadiet, Man träffade nya vänner där också, man fick en klass som växte tillsammans. Men efter nian när man inte längre tvingades ihop varje dag dog vissa vänskaper ut. Sen kom gymnasiet, en ny start, nya människor. Även där fick man vänner men även där hinner tiden ikapp och man skiljs åt. De gräver i mig när jag tänker, är man verkligen riktiga vänner eller är de bara en artighetsfras för att klara vardagen ?

Tidens tand har en förmåga att slita tag i oss allihop, vissa klarar krisen inte andra. Jag tror jag har förlorat min bästa vän till tiden, vilket gör mig väldigt lessen. Men jag får väl vänta med tiden, för är de inte så att tid går förlorad men även att tiden läker alla sår.