MLundmark

Likt en skalbagge som ligger på rygg och inte tar sig runt, inte tar sej på rätt köl igen. Så känns de. Jag ligger vaken på kvällarna, sömnlös. Jag förvärrar situationer som redan är nog dåliga. Jag tänker tillbaka på gammla misstag, på gamla snedsteg. Jag somnar tillslut och vaknar till en morron, till en dag full av stategiskt påklistrade leenden och skämt. För att senare komma hem och somna på soffan av utmattning, dels pågrund av lite sömn och allt spelande. Ingen ser, ingen vet, ingen hör.

Vem är jag ? Vem är personen i speglen ? Vem är den personen som skrattar, skämtar och är sådär begaglig att vara me ? Vem är den personen som låtsas ? Jag ? Aldrig. Kanske. Vem vet..

Jag kommer på nya saker hela tiden, saker som förklarar gårdagens varför, förra årets hur och framatidens när. Jag har en inre stress, ett liten jag som bara sliter i håret och skriker De går inte, jag kan inte, de duger inte, varför försöker du ens ! Och de inre jaget tar sej ut på utsidan ibland, i form av panik och ångest. Och jag vet inte vars jag ska lägga den paniken, paniken sprider sej överallt. Jag klampar omking i kvicksand, ju fler steg jag tar desto djupare sjunker jag, jag sträcker mej efter kanten men når bara med fingertopparna och precis som jag tycker jag får ett bra tag för att dra mej upp igen så sjunker jag precis så att jag tappar taget, fästet.. Va hände ?

Orka ens, nu skiter ja i detta och ser Ice Age istället.