MLundmark

Ibland kan det vara svårt att få ett perspektiv på hur livet egentligen är. Vad som är viktigt och vad som bara är och finns utan nån som helst tanke. Vad som är relevant och vad som inte är de. Ibland är de svårt att se bortom trasigheten, bortom glaset med kvicksand, bortom allt dedär som sakta men säkert karvar sin väg in i skallbenet. Det är så lätt att låta de trasiga ta över ens egna värld, en egna utrymme, det är lätt att låta de lägga sig över en likt en slöja och på nått sätt klista sig fast i huden, men de är inte alls lika lätt att få bort de. Varken lacknafta eller aceton hjälper. För varje gång man tar tag i de silkestunna tyget av ångest och försöker rycka bort föjler en bit av huden med och tillslut står man där, hudlös.

Jag är stark, jag är en solid människa men vissa saker kan inte ens Pippi Långstrump lyfta. Förvandlingen från berg till marshmallow går med ljusets hastighet. Människans personliga ryggsäck rymmer tusen ton av känslor, ord och tankar. Men ibland blir utrymmet bli så otroligt sprängfyllt så spännet går upp, och hur man än försöker så kan man inte stänga, det är de som kallas att Bägaren rinner över. När denna omtalade bägare rinner över är de aldrig lite, och de tar alltid ut sig i form av ilska eller sorg. Så antingen svämmar den över med hårda ord eller salta tårar.

Jag känner mej hudlös, med alla nerver och ådror på utsidan. Allt är blottat, och kommer minsta lilla smutskorn för nära mina blottade vener så brister allt. Nakenheten gör sej påmind och allt resulterar i kaos. Jag försöker ta steg bort från trasigheten varje dag men mina avskalade fötter gör sej påminda. Man kämpar dagligen för att få tillbaka sin hud, sitt skydd och sakta men säkert växer den tillbaka, men det är inte smärtfritt. Men en dag kommer även jag stå med full mänsklig mundering, men just nu, just idag är jag mer blottad än förut.

Älskling jag vet hur de känns, när broar till tryggheten bränns.