They carrin' her home.. on the evening train.
Har fått tillbaka min dator nu, fungerande och fräsh. Givetvis funkade den itne samma dag som ja fick hem den, men se är de ju alltid. alltid nått som kaxar. Men sen kom anders och kolla på den och fixade allt, har även fått ett nytt tangentbord (som om de är massa stav fel å skit så är de föratt ja int har vant mej än vid de nya ) så nu har mitt modifierade vackra gamla tangenbord åkt i korgen.
Har en konstig känsla i magen, är ensam hemma och de är mörkt ute. Jag sitter i mitt rum och lyssnar på the one and only Cash och har en myslampa tänd i fönstret.. och jag vet inte hur man ska förklara känslan. Som en blandning av trivsel och värme men samtidigt dendär lilla känslan av att nått inte är som de brukar fast samtidigt allt är precis som de alltid varit. Kanske är de som är grejen, att allt är som vanligt igen.. tristess ? Jag vet inte, om ja stänger av musiken är allt så tyst..
Är facinerad, förundrad kanske.. nä facinerad är rätt ord, av människan. Inte anatomin eller så utan bara människan i största allmänhet. Som tex en klass. Hur man sätts samman pga av ett val och tvingas leva med varandra i tre år, tvingas bli vänner. Och att man trivs med det, att man tycker om att bli vänner med sånna som man aldrig annars hade stött på. Och när man tex går i korridoren, varför hälsar man bar på vissa? varför hälsar man inte på alla ? alla är vi ju männikor.. så varför kan mna inte då hälsa på hälsa på alla som om de vore en bekant när man kan hata en främling pga nått man hört nån annan säga ? Det är en tänkare, jag förstår inte människan.. hur den kan klara av att prata, gå och leva på ett visst sätt.. varför just så ? Varför är människan som den är ? Människan är ju ett pågående projekt som aldrig tar slut.. hur kan man bli kär i vissa och inte andra ? och varför blir man de ? vad är de ? Mänskligheten är bara en stor fet fråga utan svar.. facinerande..
" If you could read my mind, love,
What a tale my thoughts could tell.
Just like an old time movie,
'Bout a ghost from a wishin' well.
In a castle dark or a fortress strong,
With chains upon my feet.
You know that ghost is me.
And I will never be set free
As long as I'm a ghost that you can't see. "
Har en konstig känsla i magen, är ensam hemma och de är mörkt ute. Jag sitter i mitt rum och lyssnar på the one and only Cash och har en myslampa tänd i fönstret.. och jag vet inte hur man ska förklara känslan. Som en blandning av trivsel och värme men samtidigt dendär lilla känslan av att nått inte är som de brukar fast samtidigt allt är precis som de alltid varit. Kanske är de som är grejen, att allt är som vanligt igen.. tristess ? Jag vet inte, om ja stänger av musiken är allt så tyst..
Är facinerad, förundrad kanske.. nä facinerad är rätt ord, av människan. Inte anatomin eller så utan bara människan i största allmänhet. Som tex en klass. Hur man sätts samman pga av ett val och tvingas leva med varandra i tre år, tvingas bli vänner. Och att man trivs med det, att man tycker om att bli vänner med sånna som man aldrig annars hade stött på. Och när man tex går i korridoren, varför hälsar man bar på vissa? varför hälsar man inte på alla ? alla är vi ju männikor.. så varför kan mna inte då hälsa på hälsa på alla som om de vore en bekant när man kan hata en främling pga nått man hört nån annan säga ? Det är en tänkare, jag förstår inte människan.. hur den kan klara av att prata, gå och leva på ett visst sätt.. varför just så ? Varför är människan som den är ? Människan är ju ett pågående projekt som aldrig tar slut.. hur kan man bli kär i vissa och inte andra ? och varför blir man de ? vad är de ? Mänskligheten är bara en stor fet fråga utan svar.. facinerande..
" If you could read my mind, love,
What a tale my thoughts could tell.
Just like an old time movie,
'Bout a ghost from a wishin' well.
In a castle dark or a fortress strong,
With chains upon my feet.
You know that ghost is me.
And I will never be set free
As long as I'm a ghost that you can't see. "
Kommentarer
Trackback
