MLundmark

Jag har absolut ingen aning vad som pågår nu.. att folk är annorlunda för varje dag. Ska man anpassa sej efter deras humör och sida ist för att lita på sin egen instinkt. Ibland känns de som att jag lever i en stor bubbla, en sån där såpbubbla som till utsidan synes vara blank, vacker och färgglag. Men alla vet att en såpbubbla kan spricka med ett litet plopp. Och att det sen blir kladdigt och halkigt på golvet. Ja jag jämnför mej själv med en såpbubbla. Att ena dagen allt kan kännas så himla wonderbart och happy life, men sen andra dagen känns de som att den där sprickan blir större och större, som att snart kommer allt försvinna.. plopp.

jag är så less på allt, på alla fina låtar, på alla fina människor som lägger på en sida. På all skit och på hur alla är mot varandra. För jag klarar mej själv javisst, men de blir gode långtråkigt efter ett tag. Less på att alltid söka och längta efter nått. Varför kan inte människan vara skapt att vara nöjd med de man har ? Jag vill inte leva i min bubbla, men ja vill heller inte flyta omkring i en burk me såpa utan att bli nått. För jag har min framtidslista här:

1. Gå ut skolan och blir rörkrökare
2. Flytta till sthlm och dela lägenhet me Mia
3. Skaffa jobb i sthlm
4. Jobba några år
5. Pröva på bartender
6. Flytta hem
7. Dö

Dedär me dö var bara för att ja fick slut på idéer. Men de är så lätt att säga Jaaamenskitsamma, jag tar mej igenom tonåren lätt som en plätt, för alla tyck väl de är lite småjobbit nu. Men de är en sak att säga, en annan att göra. Haha tro inte att jag är självmordsbenägen eller nå skit nu, vill bara skriva av mej lite. För självklart kommer jag klara de, om ja nu inte typ krockar, blir mördad eller påkörd av en buss.. men vad är oddsen ;) Och kanske dessa humörsvängningar är en del av alltet. För hur kul skulle de vara om man alltid gick omkring och kände lycka.. hur skulle man då veta om man var lycklig ? 
Näru de är bara att tugga och svälja, ta de me en nypa salt så har man skapat sin egen tonårsmidda.. Idag serveras Livet.