MLundmark

Man tror man känner sej själv, tror att man har känt alla dom där känslorna. Dom där som man int trodde fanns. Men sen känner man känslor som är helt främmande, man lär sej dagligen något nytt om sej själv. Man brukar säga att man kan läsa någon "som en öppen bok". De tror ja inte, för man kan inte läsa av hur någon känner iners inne, hur någon tänker. Man känner sej själv i nya situationer, då känner man den där obeskrivliga känslan av rädsla ? osäkerhet ? irritation för att man känner som man känner. Och självklart måste d einte alltid vara dåligt. Men nog känner man sej oftare lite liten på joden är vad man känner sej stor. Och de är dom dåliga känslorna som sätter sej i kroppen och alltid finns där. För de finns å många olika typer av rädsla och svaghet. För lycka och gladhet är bara en och samma känsla. vad är en känsla då ? en plötslig impuls i hjärnan ? En rysning genom kroppen ? Kan någon berätta för mej vad mer exakt en känsla är. 
Och sen alla dessa minnen, exakt samma minne kan kännas olika beronde på vilket sätt man tänker de på. Som när man sitter någonstans och helt plötsligt kommer ihåg ett minne som man inte tänk på på jätte länge, bara för att något eller någon påminner om de. Då kan dessa oberäknerliga känslor helt slå om. hur mycke man än försöker övervinna den där lilla känslan så finns den där, även om man tänker på annat. man kan inte bara springa från en känsla, hur fort eller långt man än springer..