MLundmark

Idag är en dålig dag, har mycke i skallen och vill skriva av mej. För den som läser detta och känner mej så vill jag INTE prata om detta senare. Detta är nog första och enda gången jag kommer lämna ut mej själv som nu. Läs gärna mej håll käften om de med mej sen !

"I finally learnd what life is about.
hangin' on when your heart had enough
and givin more whan you want to give up "
- Nicole Richie

 " Im sorry I cant be perfect.. " Vem sjöng så ? Jo fjortispopparna Simple Plan, å nog för att ja gräms över att sån musik finns på datorn ( fjorropop är INTE rock) så måste ja hålla me om att vissa texter kan vara lite inspirerande.

Men just dedär me perfektion, varför ska de vara nått man strävar efter ? Ingen kan ju ändå uppnå de. Ingen kan vara perfekt i allas ögon. För vad är prefektion ? Är man perfekt bara för att man är känd, smal, tjock, glad, lessen, söt, rolig ? Vad är perfekt mer exakt ? Vad är kriterierna för att vara perfekt ?

Hur många vet egentligen om vad som rörs inne i andra människors huvuden ? Hur många vet vad som döljs under ytan, och vad människorna egentligen ligger och tänker på på kvällarna ? Hur många tänker på skillnaden mellan självförtroende och självaktning ?

Jag kan erkänna att jag har grymt bra självförtoende, jag kan stå för mina åsikter och säga i princip vad som helst, jag går min egan väg och gör ofta som jag själv vill, spela roll vad andra säger, jag kan framstå som kaxig, lite dryg och otroligt självsäker. Jag sticker ut ur mängden i många punker och jag är en väldigt stark tjej. Men nått som gör att ja inte sticker ut är denna otroliga rädsla och  missunsamhet över min kropp och världens självidéal, jag kan tillsynes verka ganska obrydd och kan disskutera i timmar om ideal och konsekvernserna av olika saker, men under ytan så går jag dagarna i ända och tänker på vikt, mått och kalorier.
 
Visst är de som säkert för många att detta går i vågor, det går upp och ner. Vissa dagar kan ja känna "Skitsamma ja är ändå jävlat tuffast i världen" andra dagar vill ja knappt gå ut för inget känns bra, vill bara sitta i mjukisbrallor och lyssna på musik.  Sen är de dagarna när ja är så glad och munter och livet leker men sen på natten kan ja ligga och tänka på framtiden och alla dess väggrenar. Jag tänker imorrn måste ja fara å träna men sen kommer morgondagen och ja får ingen tid till att träna. För ett tag sen prövade jag och mamma en diet som hette God Balans, detta slutade me att jag for in på akuten för att min mage la av. Sen var de perioden då jag inte åt nånting, de kunde gå två dagar och de enda jag ätit var ett äpple. Visst är de fortfarande så, att de kan gå dagar och de enda jag ätit är lite melon, nån macka och kanske lite cola light (javet, min börda). Jag är inte förmögen till att känna hungerkänslor längre.

Mina vänner tjatar på mej att ja måste äta, vilket ja tycker är jättebra så ja får in de i skallen nångång, men javet inte, de blir som inte av bara. För när ja väl äter är jag väldigt lite och blir mätt direkt. När vi ska festa så tänker ja bara shit ja kommer gå upp i vikt, sen en fredagkväll så kan ja känna shit va mysigt de skulle vara me lite godis (detta är då dom bra dagarn) och efteråt när ja ligger och ska sova så känner ja bara hur ja MÅSTE ut och springa bort kvällens godsaker. De finns så mycke bakom detta men ja orkar inte skriva ner allt, för nu när ja hör hur ja skriver så inser ja hur sjukligt detta beteende låter. Detta har blivit en mani för mej. Samtidigt som jag inte vill erkänna för nån och visa mej svag. Detta är då min dåliga självakting. Jag är fortfarande jag, jag spelar inte eller låtsas inte vara nått ja inte är.. jag låter bara bli att låta folk veta vissa saker. Att mina tankegångar går såhär kan vara för att i alla år har ja fått höra att jag är stor, både lång och kurvig, sen kommer killarna i klassens kommentarer om hur brudar ska vara (dvs porrtjärnor) och jag är förvånad över mej själv att ja ens bryr mej om va doms äger, för annars så ids jaint ens ägna dom en tanke. Men just i denna kateogorin så suger ja åt mej alla ord (givetvis är deras diskutioner aldrig riktade till mej, utan de är bara allmänt grabbsnack) och komentarer som en svamp.. 

För det är egentligen ganska sjukt, jag vet ju att de är inget fel på min kropp, jag har aldrig haft problem me att hitta kläder, träffa människor eller få romanser. men trots de så i min ensamhet väller dessa tankar fram. Varför ? Jag har som en ängel och en djävul på axlarna, ena säger shit va fin du är, de vet du, de har du alltid varit. Medans den andra säger Haha vafan tror du, hur tror du världen ser ut ? Ska du verkligen äta idag ?  och oftast är de lättast att lyssna på de sämre.. Jag kanske behöver hjälp..

Och igen, detta vill ja inte prata om.

Läste en blogg och hon skrev såhär:
" I alla fall. Jag satt och diskuterade med en killkompis tidigare. Och vet ni vad jag kom på? Det är inte så konstigt att vi tjejer har komplex för att vi inte ser ut som modellerna i tidningarna. Och det är inte för att vi inte vet hur retuscherat det är, det är för att KILLAR inte vet att dom är retuscherade!!  "
Är detta int lite sant ? jovisstär de så, för spelar ingen roll hur nöjd man är med sej sjäkv, sålänge man tror att andra inte ser en som fin. Samtidigt som så länge man INTE är nöjd med sej själv spelar de ingen roll hur fin andra tycker manär.. De är lite dubbelmoral över de hela.